Chokladchiapudding

Åh! Vilken underbar vecka det har varit. Jag har verkligen njutit till max av mammaledigheten. Visst har det varit, framförallt kaosmornar när Teodor ska till föris men lite kaos får man räkna med.
Josef åker till Danmark på söndag och är borta i fyra dagar… vi får se hur mycket kaos vi kommer att uppleva då.

Jag har den här veckan börjat känna att jag orkar ta mig ut på lite längre promenader istället för de 10-20 jag orkat gå tidigare. Att energin kommer tillbaka är ett gott tecken på att järnvärdet stiger.

Den här vekan har jag orkat gå 40-60 minuter. Ingen nämnvärt snabb promenad men ändå rörelse och ökade hjärtslag.

Tre förmiddagar har denna chokladchiapudding varit mitt förmiddagsmellanmål.
Ni måste prova!

Hoppas ni får en underbar helg!

Choklad chiapudding en portion 

2 msk chiafrön
1/2 tsk agavesirap
circa 1-1.5 dl valfri mjölk
cirka 3 tsk kakao

Blanda samman alla ingredienser och ställ in i kylen över natten.
Toppa med valfritt tillbehör. Fungerar lika bra som frukost, mellanmål eller varför inte som efterrätt.

Hur du får någon i din omgivning att träna eller göra en livsstilsförändring

Ibland dyker det upp kunder som frågar hur de ska få sina anhöriga till att börja träna. Grejen är den att du aldrig någonsin kan tvinga någon till att göra en livsstilsförändring. Det kommer bara ta mer energi ifrån dig, till ingen nytta och risken är att ni istället kommer att hamna i konflikt med varandra. Men man kan göra något!

Det är att verka som en inspirationskälla. Istället för att säga hur de bör göra är att visa dem. Var ett gott exempel. Ett gott exempel på hur du lever hälsosamt, hur du balanserar ditt liv mellan kost, träning och livets gottigheter. Det är här du kan göra skillnad för personen i fråga. Sedan är det upp till din anhöriga att göra förändringen. Men chansen är större att de lyckas om de ser hur bra det får dig att må. Både fysiskt och psykiskt!

Ny vecka

Måndag och ny vecka. En möjlighet att skapa något. Klyschigt men sant. Antingen låter du veckan rulla på samma vanligt eller så stannar du upp och sätter ett mål för veckan eller gör något för dig. Något som får dig att må bra, eller stanna i nuet och verkligen se dig omkring vad du har.

Passa på och känn tacksamhet. Det här veckan lovar jag mig själv att ta mer tid för mig själv. Göra mer av sådant som laddar batterierna.

Vad har du för intention för veckan?

Amning och kost

Så fort man har fött barn så vill väldigt många komma i form så fort som möjligt. Jag är precis likadan! Det är klart att man vill känna sig stark igen men det jag tror många gör fel är att det ska gå fort att komma i form.

Du har burit på ett barn i 9 månader. Låt det nu ta sin tid att komma tillbaka till det du önskar.

Det är klart man skulle vilja ha en quickfix men helt seriöst så vet vi att det inte fungerar.

Något som jag alltid rekommenderar mina kunder är att aldrig någonsin banta under amningen. Aldrig! När du ammar är det viktigt att du får i dig näringsrik mat för både din och för bebisen skull.

Många kunder som jag haft har haft problemet att de ständigt är hungriga och går runt med ett konstant sötsug. Oftast ligger problemet i att du får i dig för lite kalorier. För lite kalorier gör dig hungrig och går du runt och är hungrig så kommer du garanterat att bli sötsugen och den onda cirkeln är sluten.

Så hur många kalorier bör man äta när man ammar? Givetvis är det högst individuellt beroende på vikt, längd och aktivitet. Men jag brukar alltid rekommendera att lägga på 500 kalorier utöver ditt energibehov. Detta kan justeras under resans gång och du bör landa på en viktnedgång på 0.5 kg per vecka, definitivt inte mer.

Och kom ihåg! En dag i taget!

Förlossningsberättelse del 2

Det slutade med att jag klipptes och hon fick tas med sugklocka. Jag hade under hela förlossningen haft målbilden av när bebisen kom upp på bröstet. Det blev aldrig så. De tog henne med detsamma och sprang iväg med henne. När jag såg hennes grå/blåa färg var jag säker på att det var kört.

Josef fick aldrig klippa navelsträngen men följde med bebis. Själv låg jag kvar och skulle sys och varje gång dörren öppnades så var jag säker på att det var någon som skulle komma och säga att det inte gick vägen. När jag minns tillbaka på det så får jag en sådan ångest.

Medans jag blev sydd så upprepade jag flera gånger: Jag gjorde vad jag kunde. Jag orkade inte mer. Jag tog i alla vad jag orkade.

Efter ett tag kom det in någon och sa: Hör du bebisen? Hör du vad bebisen skriker? Då brast det för mig igen. Och nästa gång dörren öppnades så hoppades jag få se Josef med våran bebis. Efter ett tag kom han in med henne i famnen och då brast jag i gråt igen. Det var en sådan vacker syn att få se mitt livs kärlek med vårat nyfödda barn i famnen.

Förlossningen blev verkligen inte så som jag hade önskat. Den var extremt lik förlossningen med sonen. Skillnaden var att jag ändå fick upp Teodor på bröstet ett par minuter och att han ändå rosslade. Tuva sa ingenting!

Tyvärr slutade inte allt här.

Jag förlorade ungefär 650-750 ml blod under förlossningen. De har lite svårt att säga exakt. Men trots att jag kollat upp mitt HB noga under mina besök på Mödravården så slutade jag på ett HB på 86 efter förlossningen. (Man ska ligga på 120 ungefär).

Direkt efter förlossningen så började jag svälla upp i fötter. Något jag inte kände igen efter att jag fött sonen. De sa att det var helt normalt. Så när jag berättade detta tillsammans med symptomen andfådd, vinglig, yr och hjärtklappning så tog de mitt HB och det visar sig att jag hade ett HB på 86.
Jag fick börja äta järntabletter och ska göra det fram till efterontrillen.

När läkaren skulle gå igenom henne så hittade de ett blåsjud på hjärtat. Något som är väldigt vanligt i början men vi gjorde ändå ett EKG. De kunde inte heller hitta den röda fläcken på ena ögat. Vilket resulterade i att vi fick en remiss till ögon.

Precis när vi skulle skrivas ut så låg hon på Josefs bröst och vi stod och pratade med en sjuksköterska på vårat rum. I Josefs famn började hon att rycka i sömnen och de akutlarmade och misstänkte kramper.

Det var så hemskt att se! På bara några sekunder var det 10 personer i rummet och undersökte henne. Samtidigt är jag så fashinerad över vilket team de är. Alla visste precis vad de skulle göra och jag och Josef blev väl omhändertagna av personalen.

Istället för att åka hem så blev vi inskrivna på neo för att se om det var kramper. Väl på neo blev vi också mycket bra omhändertagna och återigen är jag så imponerad av dagens sjukvård.

Efter en lugn natt trots ryckningar så misstänkte de godartade sömnryckningar som vissa barn kan ha upp till 3 månaders ålder men vi skulle ändå hålla koll på dem.

En vecka senare skulle vi återigen på besök till ögon och även till barn för att lyssna på hjärtat igen.
När vi var där började hon rycka igen och Josef lyckades filma ryckningarna vilket var bra för att faktiskt kunna visa läkaren.

På ögon kunde de tydligt se den röda fläcken. Anledningen till att läkaren först hade svårt att se den är för att hon har ett brunt och ett blått öga. Och på mörka ögon kan det vara svårt att se den röda fläcken. Vi kunde andas ut!

På barn så kunde de inte heller höra blåsljudet, vilket var skönt. Vi tog upp det här med ryckningarna och visade även filmen. Det gjorde de säkra på att det är godartade sömnryckningar.

Nu känns det som att man kan försöka att slappna av och njuta av bebistiden.

Dagen efter vi blev utskrivna från neo så vaknade jag upp på morgonen och insåg att något var fel i kroppen. Jag hade svällt upp hela jag och jag var ännu mer andfådd, hade ont i huvudet och såg stjärnor. Jag ringde tillbaka till bb och de ville att jag skulle komma in. Jag fick lämna nya prover och det visade sig att jag nu hade ett HB på 76. Jag fick stanna och få två påsar blod. Nästan direkt efteråt fick jag tillbaka lite färg i ansiktet och kände hur huvudvärken försvann. Nu ska jag tillbaka nästa vecka för att lämna ett nytt prov och se vad HB:t ligger på just då. Men jag kan inte ligga så lågt iallafall, för jag jag känner att jag har mer ork nu!