Amning och kost

Så fort man har fött barn så vill väldigt många komma i form så fort som möjligt. Jag är precis likadan! Det är klart att man vill känna sig stark igen men det jag tror många gör fel är att det ska gå fort att komma i form.

Du har burit på ett barn i 9 månader. Låt det nu ta sin tid att komma tillbaka till det du önskar.

Det är klart man skulle vilja ha en quickfix men helt seriöst så vet vi att det inte fungerar.

Något som jag alltid rekommenderar mina kunder är att aldrig någonsin banta under amningen. Aldrig! När du ammar är det viktigt att du får i dig näringsrik mat för både din och för bebisen skull.

Många kunder som jag haft har haft problemet att de ständigt är hungriga och går runt med ett konstant sötsug. Oftast ligger problemet i att du får i dig för lite kalorier. För lite kalorier gör dig hungrig och går du runt och är hungrig så kommer du garanterat att bli sötsugen och den onda cirkeln är sluten.

Så hur många kalorier bör man äta när man ammar? Givetvis är det högst individuellt beroende på vikt, längd och aktivitet. Men jag brukar alltid rekommendera att lägga på 500 kalorier utöver ditt energibehov. Detta kan justeras under resans gång och du bör landa på en viktnedgång på 0.5 kg per vecka, definitivt inte mer.

Och kom ihåg! En dag i taget!

Förlossningsberättelse del 2

Det slutade med att jag klipptes och hon fick tas med sugklocka. Jag hade under hela förlossningen haft målbilden av när bebisen kom upp på bröstet. Det blev aldrig så. De tog henne med detsamma och sprang iväg med henne. När jag såg hennes grå/blåa färg var jag säker på att det var kört.

Josef fick aldrig klippa navelsträngen men följde med bebis. Själv låg jag kvar och skulle sys och varje gång dörren öppnades så var jag säker på att det var någon som skulle komma och säga att det inte gick vägen. När jag minns tillbaka på det så får jag en sådan ångest.

Medans jag blev sydd så upprepade jag flera gånger: Jag gjorde vad jag kunde. Jag orkade inte mer. Jag tog i alla vad jag orkade.

Efter ett tag kom det in någon och sa: Hör du bebisen? Hör du vad bebisen skriker? Då brast det för mig igen. Och nästa gång dörren öppnades så hoppades jag få se Josef med våran bebis. Efter ett tag kom han in med henne i famnen och då brast jag i gråt igen. Det var en sådan vacker syn att få se mitt livs kärlek med vårat nyfödda barn i famnen.

Förlossningen blev verkligen inte så som jag hade önskat. Den var extremt lik förlossningen med sonen. Skillnaden var att jag ändå fick upp Teodor på bröstet ett par minuter och att han ändå rosslade. Tuva sa ingenting!

Tyvärr slutade inte allt här.

Jag förlorade ungefär 650-750 ml blod under förlossningen. De har lite svårt att säga exakt. Men trots att jag kollat upp mitt HB noga under mina besök på Mödravården så slutade jag på ett HB på 86 efter förlossningen. (Man ska ligga på 120 ungefär).

Direkt efter förlossningen så började jag svälla upp i fötter. Något jag inte kände igen efter att jag fött sonen. De sa att det var helt normalt. Så när jag berättade detta tillsammans med symptomen andfådd, vinglig, yr och hjärtklappning så tog de mitt HB och det visar sig att jag hade ett HB på 86.
Jag fick börja äta järntabletter och ska göra det fram till efterontrillen.

När läkaren skulle gå igenom henne så hittade de ett blåsjud på hjärtat. Något som är väldigt vanligt i början men vi gjorde ändå ett EKG. De kunde inte heller hitta den röda fläcken på ena ögat. Vilket resulterade i att vi fick en remiss till ögon.

Precis när vi skulle skrivas ut så låg hon på Josefs bröst och vi stod och pratade med en sjuksköterska på vårat rum. I Josefs famn började hon att rycka i sömnen och de akutlarmade och misstänkte kramper.

Det var så hemskt att se! På bara några sekunder var det 10 personer i rummet och undersökte henne. Samtidigt är jag så fashinerad över vilket team de är. Alla visste precis vad de skulle göra och jag och Josef blev väl omhändertagna av personalen.

Istället för att åka hem så blev vi inskrivna på neo för att se om det var kramper. Väl på neo blev vi också mycket bra omhändertagna och återigen är jag så imponerad av dagens sjukvård.

Efter en lugn natt trots ryckningar så misstänkte de godartade sömnryckningar som vissa barn kan ha upp till 3 månaders ålder men vi skulle ändå hålla koll på dem.

En vecka senare skulle vi återigen på besök till ögon och även till barn för att lyssna på hjärtat igen.
När vi var där började hon rycka igen och Josef lyckades filma ryckningarna vilket var bra för att faktiskt kunna visa läkaren.

På ögon kunde de tydligt se den röda fläcken. Anledningen till att läkaren först hade svårt att se den är för att hon har ett brunt och ett blått öga. Och på mörka ögon kan det vara svårt att se den röda fläcken. Vi kunde andas ut!

På barn så kunde de inte heller höra blåsljudet, vilket var skönt. Vi tog upp det här med ryckningarna och visade även filmen. Det gjorde de säkra på att det är godartade sömnryckningar.

Nu känns det som att man kan försöka att slappna av och njuta av bebistiden.

Dagen efter vi blev utskrivna från neo så vaknade jag upp på morgonen och insåg att något var fel i kroppen. Jag hade svällt upp hela jag och jag var ännu mer andfådd, hade ont i huvudet och såg stjärnor. Jag ringde tillbaka till bb och de ville att jag skulle komma in. Jag fick lämna nya prover och det visade sig att jag nu hade ett HB på 76. Jag fick stanna och få två påsar blod. Nästan direkt efteråt fick jag tillbaka lite färg i ansiktet och kände hur huvudvärken försvann. Nu ska jag tillbaka nästa vecka för att lämna ett nytt prov och se vad HB:t ligger på just då. Men jag kan inte ligga så lågt iallafall, för jag jag känner att jag har mer ork nu!

Förlossningsberättelse del 1

Först och främst måste jag tacka för alla grattishälsningar. Jag önskar jag kunde svar på varenda hälsning men jag läser dem och det värmer.
Det är många som varit nyfikna på hur allt har gått och därför tänkte jag dela med mig av våran förlossning.

Under tisdagen den 13 November vaknade jag upp hur pigg som helst. Jag hade så sjukt mycket energi och en aptit som jag inte haft på två månader. Det var inget jag reflekterade direkt över utan jag var bara glad att känna hunger och glad att slippa känna mig trött. Bara tanken av att inte behöva gå och lägga mig för att vila. Wow!!!!

Under eftermiddagen/tidig kväll så började jag få onda förvärkar… trodde jag… det gjorde fruktansvärt ont i ryggen men det kom ändå oregelbundet. Jag trodde att allt har att göra med att jag varit dålig på att vila under dagen.

Klockan 20:00 började jag klocka värkarna och de kom var 7-8 minut ganska exakt. Detta höll i sig under 1.5 timme som jag klockade dem. Jag har tidigare haft regelbundna värkar i 6 timmar och det varit falskt alarm. Därför trodde jag inte mycket på att det var dags denna gång heller.

Vid 22:00 så satte vi oss och åt gröt. Hungern var fortfarande stor och jag hade ett extremt sug efter att ha hur mycket socker på gröten som helst. Efter halva måltiden kändes det inte alls bra att sitta ner med magen för det kändes avigt och gjorde lite ont. Den känslan har jag haft tidigare också. Så jag visste att jag behövs ställa mig upp och vicka lite på höfterna för att få känslan till att släppa.

Så fort jag ställde mig upp så knäppte det till i magen och det sa splash. Vattnet gick med sonen också men det sipprade ut då, nu bokstavligt talat forsade det ut.
Jag ställde mig i duschen och efter ungefär 15 minuter började värkarna göra ondare.

Vi (läs Josef) styrde med allt här hemma och vi åkte in till förlossningen vid 23:20.
När vi kom in var jag öppen 3 cm och hade ändå rätt ont. Jag började med lustgas och fick sedan epidural. Efter epiduralen mådde jag rätt bra och kunde sätta mig på och studsa på bollen och andas igenom värkarna. Det fick mig till att öppna mig till 6 cm rätt fort.

Jag började få ondare efter ett tag men det gick ändå bra med lustgas ett par timmar och jag öppnade mig till 8 cm.

Efter ett tag så gjorde det för ont och jag fick en påfyllning med epidural. Det var väl här det börjar gå utför.

Till slut började jag vilja krysta. Problemet var att jag inte kände av när värkarna kom. I drygt 40 minuter försökte jag känna efter värkarna för att försöka krysta fram knytet men då jag fått för mycket epidural blev inte värkarna tydliga och jag låg mest och tog i hela tiden. Det resulterade i att jag blev tröttare och tröttare och bebis hjärtljud sjönk.

Jag låg mest och blundade under själva krystandet. Jag hörde bara hur det blev ett annat tempo runt omkring mig och personalen sa: Den måste ut nu!

Det är oklart när jag öppnade mina ögon men när jag väl gjorde det var det typ 20 personer i rummet och bebis skulle tas med sugklocka och jag klipptes upp.

Jag försökte ändå så gott jag kunde att ta i. Jag kände mig otroligt stressad av att höra: Vid nästa värk Zahra så tar du i. Jag bara skrek: Jag vet inte när jag har värkar. Jag känner bara att det är något där.

Men jag försökte ändå att ta i allt vad jag kunde för jag hörde och kände deras panik.

Hur ser jag på förlossningen?

Jag vil absolut inte skrämma någon… samtidigt så vill jag vara ärlig om hur jag känner inför förlossningen som är nära nu. Jag är en person som gärna vill ha kontroll. Under en förlossning har man inte kontroll. Förlossningen med sonen var väldigt utdragen. Jag hade smärtsamma värkar som inte gjorde någon nytta så jag fick värkstimulerande dropp ett flertal gånger, vilket ledde till att det bara gjorde ännu ondare men jag öppnade mig väldigt långsamt. Och ska jag vara helt ärlig så minns jag inte mycket mer än att jag flera gånger tänkte: Min rygg går av.

Så min erfarenhet från min tidigare förlossning gör mig ännu mer orolig för hur denna kommer gå. Jag är rädd att bli lämnad kvar ensam. Samtidigt som jag vet att jag kan inte ha bättre stöttning som har Josef där. På ett eller annat sätt kommer ju bebisen ut… men ja ska inte sticka under stolen med att jag är orolig för hur det kommer gå.

Något jag måste förlita mig på är att min kropp vet vad den ska göra och att jag är i trygga händer på sjukhuset.

Gravid v39

Bloggen har fått komma lite åtsidan nu på sistone. Jag har mestadels fokuserat på att jobba med företaget och med Instagram. Men jag vill ändå uppdatera hur det går i graviditeten.
I fredags gick vi in i v39. Så idag är det 9 dagar kvar tills liten borde komma ut.
Precis som alla andra höggravida mammor så vill man bara få ut ungen nu… lite så är det väl med mig också. Samtidigt som jag är tacksam över att jag hinner jobba så mycket som möjligt nu inte bebis kommer.

Vissa nätter sover jag helt okej om bara vaknar tre-fem gånger… medans vissa nätter så ligger ja fortfarande vaken i 3-4 timmar innan jag kan somna om.

Man märker mer och mer at kroppen övar sig på vad som komma skall. Det är mer sammandragningar, mer förvärkar och mer ilningar.

Men jag är fortfarande igång och tränar även att träningen blir en väldigt lugn sådan.