Förlossningsberättelse del 2

Det slutade med att jag klipptes och hon fick tas med sugklocka. Jag hade under hela förlossningen haft målbilden av när bebisen kom upp på bröstet. Det blev aldrig så. De tog henne med detsamma och sprang iväg med henne. När jag såg hennes grå/blåa färg var jag säker på att det var kört.

Josef fick aldrig klippa navelsträngen men följde med bebis. Själv låg jag kvar och skulle sys och varje gång dörren öppnades så var jag säker på att det var någon som skulle komma och säga att det inte gick vägen. När jag minns tillbaka på det så får jag en sådan ångest.

Medans jag blev sydd så upprepade jag flera gånger: Jag gjorde vad jag kunde. Jag orkade inte mer. Jag tog i alla vad jag orkade.

Efter ett tag kom det in någon och sa: Hör du bebisen? Hör du vad bebisen skriker? Då brast det för mig igen. Och nästa gång dörren öppnades så hoppades jag få se Josef med våran bebis. Efter ett tag kom han in med henne i famnen och då brast jag i gråt igen. Det var en sådan vacker syn att få se mitt livs kärlek med vårat nyfödda barn i famnen.

Förlossningen blev verkligen inte så som jag hade önskat. Den var extremt lik förlossningen med sonen. Skillnaden var att jag ändå fick upp Teodor på bröstet ett par minuter och att han ändå rosslade. Tuva sa ingenting!

Tyvärr slutade inte allt här.

Jag förlorade ungefär 650-750 ml blod under förlossningen. De har lite svårt att säga exakt. Men trots att jag kollat upp mitt HB noga under mina besök på Mödravården så slutade jag på ett HB på 86 efter förlossningen. (Man ska ligga på 120 ungefär).

Direkt efter förlossningen så började jag svälla upp i fötter. Något jag inte kände igen efter att jag fött sonen. De sa att det var helt normalt. Så när jag berättade detta tillsammans med symptomen andfådd, vinglig, yr och hjärtklappning så tog de mitt HB och det visar sig att jag hade ett HB på 86.
Jag fick börja äta järntabletter och ska göra det fram till efterontrillen.

När läkaren skulle gå igenom henne så hittade de ett blåsjud på hjärtat. Något som är väldigt vanligt i början men vi gjorde ändå ett EKG. De kunde inte heller hitta den röda fläcken på ena ögat. Vilket resulterade i att vi fick en remiss till ögon.

Precis när vi skulle skrivas ut så låg hon på Josefs bröst och vi stod och pratade med en sjuksköterska på vårat rum. I Josefs famn började hon att rycka i sömnen och de akutlarmade och misstänkte kramper.

Det var så hemskt att se! På bara några sekunder var det 10 personer i rummet och undersökte henne. Samtidigt är jag så fashinerad över vilket team de är. Alla visste precis vad de skulle göra och jag och Josef blev väl omhändertagna av personalen.

Istället för att åka hem så blev vi inskrivna på neo för att se om det var kramper. Väl på neo blev vi också mycket bra omhändertagna och återigen är jag så imponerad av dagens sjukvård.

Efter en lugn natt trots ryckningar så misstänkte de godartade sömnryckningar som vissa barn kan ha upp till 3 månaders ålder men vi skulle ändå hålla koll på dem.

En vecka senare skulle vi återigen på besök till ögon och även till barn för att lyssna på hjärtat igen.
När vi var där började hon rycka igen och Josef lyckades filma ryckningarna vilket var bra för att faktiskt kunna visa läkaren.

På ögon kunde de tydligt se den röda fläcken. Anledningen till att läkaren först hade svårt att se den är för att hon har ett brunt och ett blått öga. Och på mörka ögon kan det vara svårt att se den röda fläcken. Vi kunde andas ut!

På barn så kunde de inte heller höra blåsljudet, vilket var skönt. Vi tog upp det här med ryckningarna och visade även filmen. Det gjorde de säkra på att det är godartade sömnryckningar.

Nu känns det som att man kan försöka att slappna av och njuta av bebistiden.

Dagen efter vi blev utskrivna från neo så vaknade jag upp på morgonen och insåg att något var fel i kroppen. Jag hade svällt upp hela jag och jag var ännu mer andfådd, hade ont i huvudet och såg stjärnor. Jag ringde tillbaka till bb och de ville att jag skulle komma in. Jag fick lämna nya prover och det visade sig att jag nu hade ett HB på 76. Jag fick stanna och få två påsar blod. Nästan direkt efteråt fick jag tillbaka lite färg i ansiktet och kände hur huvudvärken försvann. Nu ska jag tillbaka nästa vecka för att lämna ett nytt prov och se vad HB:t ligger på just då. Men jag kan inte ligga så lågt iallafall, för jag jag känner att jag har mer ork nu!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.